Tio och en droppe af gyllne sken - TIDEN  

 

 

                                     

Hon såg inte ens upp mot trädet utan blundade.

” Det är så mycket mer…” svarade hon utan att avsluta.

Det är alltid så mycket mer, svarade Ogots kvickt och hon kände hur trädet liksom dallrade till i sitt inre, inte alla dessa löv – dess irdús -, utan det som var Ogots själv.

Hon förstod nu varför Tian sagt att tiden tillsammans med Ogots var ett enda långt samtal och hon förstod redan innan hon gett sig av, varför han saknat dessa. Hon kände redan själv en saknad.

Saknad är ett ord utan mening för dig, Rivion. Du kommer ändock att minnas men du gör det bäst utan saknad.

Lätt för dig att säga, tänkte hon.

En förlupen tanke var det, och trädet rasslade den här gången med sina löv, irdús.

Må så vara, svarade Ogots hennes håg. Men om jag skulle ägna mig åt saknad, då skulle mitt liv intet vara mer än en känsla av längtan tillbaka, och på så vis utan framtidstro.

Det förflutna skulle så i varje ögonblick förvandlas till min förbannade framtid – en framtid som gör mig oviss, osäker.

För du vet att minnet mitt, och ditt, är en stor del av vår framtid, för att du och jag ska förstå den. Men om vi i det minnet har en längtan, en saknad, lever vi så mer i det förlupna än i det som är, det som i varje nyss är framtidens nu.

Så skilj saknaden från minnet.

Det du kanske lärt dig, det som gör dig till Rivion och som blir till det som är efter varje nyss  – efter varje i jåns.

Efter varje nyss – efter varje jåns.

De hade ofta talat om Tiden, om nu och nyss.