Den svarta platån låg där likt en hägring eller kanske mer som ett omen.
På sitt vis lite oövervinnelig och skräckinjagande. Vid De Minsta Tillståndens stig – Om Junié –, surrades det och fåglar kvittrade, blommor doftade och det rörde sig i buskar och snår. Där fanns en plötsligt känsla av att känna igen, en slags trygghet i allt det som faktiskt surrade och var så nära.
Som om det var en vanlig sommardag.