Han satte sig upp och det var som om han inte kunde sluta skratta. Men det var inte ett elakt skratt som när du skrattar åt någon, utan skrattet var det du skrattar tillsammans med någon.
Till slut kunde hon inte göra annat än le.
” Varför äru så arg syrran och gråter blå tårar? ”
Den här gången svarade hon inte och såg bort från honom. Och vad menade han med blå tårar?
” Jau fattar varför du ä arg ” fortsatte han och reste sig. ” Jau förstår, jau ä svartskalle. ”
Han satte sig intill henne på stenen. Han fäste den där mörka blicken i henne, tittade rätt in i henne.
” Min pappa brukar säga till mig. Farhad, om du mjölkar en get å fyller en hink, se till att hinken är hel. För ju fler hål du har i hinken, ju mer måste du mjölka för att få behålla lite av det du vill dricka. ”
Hon förstod inte. Han såg det och lade handen på hennes axel.
” Du ä svenne, syrran. Du fattar inte. Men tänk på re. Jau bli lätt arg. Då rinner mjölken ur å hålen blir större. Alla har vi våra hål i hinken, syrran. ”
Och sedan reste han sig och gick. Men när han kommit några steg bort vände han sig om och kom tillbaka. Hon mötte hans mörka blicka, innan han snabbt böjde sig framåt och gav henne en kram. En kort, intensiv kram.
Det var länge sedan någon kramade henne, någon som inte kände henne.
Hon hann knappt reagera och tittade efter honom när han försvann lika snabbt som han kommit. Hon satt kvar en stund på stenen. Inte en lång stund. Men hon tänkte på hålen i hinken, sina hål i hinken och blå tårar.