Idag städade jag. Ja, det är i och för sig ingen sensation - det händer. 

Men jag hittade någonting som fick mig att tänka på hjältar. Nämligen gamla böcker som jag åkte till Vivo och ICA och köpte. Bill och Ben. Ja, nu tror jag inte så många under trettiofem vet vilka Bill och Ben är. Det är pocketböcker som var den där typen av kiosklitteratur som kritiker och kulturmänniskor fnyser åt. Men de var HJÄLTAR. 

De kom ridande in i staden, räddade alla utsatta, ställde saker tillrätta och red iväg. 
Ett hjälteideal som vi lever i själva, i Västvärlden.

Vi gör våra insatser i form av Galor, skänker pengar och blir fadder och på så vis är vi hjältar. Det gör att vi i vår bortklemade verklighet ibland kan känna oss lite bättre när vi vill ha en ny teve, stereo, ipod eller köper lite för mycket mat eller vin den där kvällen - även om vi tar, så ger vi också.

För jag tror att vi både behöver ha hjältar och förebilder men att vi också ibland måste få känna oss som sådana. Även om det är i liten skala. Det kan vara att någon säger tack, att du hjälpte någon som inte klarade av en sak, ja vad som helst.
Så är det för mig - Vi behöver inte skämmas för det vi har, bara vi vet att vi kan ge.

För det är ju en av livets förutsättning. Om jag har en viss kunskap eller erfarenhet då kan jag ge av den - och har jag pengar kan jag ge av det. Vi är på ett vis små vardagshjältar de flesta av oss utan att tänka på det. 

Sen kan sådana här ideal vara götta att vända sig till när drömmar behöver näring. Jag hade Bill och Ben som ett slags hjälteideal när jag var tolv tretton år och började läsa mycket. Det var faktiskt en väg in i annan litteratur. Så förakta inte den typen av litteratur - den kan faktiskt ge mer i längden än vad du tror. 

Ps. Jag hittade även min första passbild. Ds