Ibland måste man fundera över rädslan.

Och hur man skapar rädsla.

Som media, i Pandemitid. Först bygger tidningar och rapporteringar upp en en fasansfull framtid - och gör jämförelser, ända tillbaka till pestens tid i vissa fall. Och sedan manar man till lugn, vi vet inte än.

Allt för att gardera sig ifall det inte riktigt blir som man " hoppas ". Det är ett frotterande i rädslan. Jag tänker på alla hypokondriker eller de som har nedsatt immunförsvar eller andra sjukdomar som gör virus till någonting verkligt livshotande.

Hur känner de sig idag?

Nu gäller det för många tidningar att sälja, sälja, sälja. Jag kanske inte ska klaga, för jag är i samma bransch. Och jag tycker det är självklart med informationsflödet men det blir också ett slags frossande som för mig övergår till trötthet. Redan. Jag undrar vad jag kommer tycka om ett halvår.

Sedan funderar jag på alla dessa som dör av en massa andra orsaker, som skadas i tex trafikolyckor. De är värda notiser. Hur många dör och skadas inte varje dag i det, världen över? Hur hittar vi ett vaccin mot det?

Visst, jag förstår allvaret i det här men samtidigt kan det vara bra med proportioner i det hela.