Jag läste en bra text av Åsa Vilbäck idag i Expressen, om rökning. Hon beskriver sin förvåning över hur människor, unga människor, skaffar sig en vana som skadlig, trots att de vet om det.

Och det där förvånar mig också ibland.

Just vanor som kan döda dig, fortsätter du att ha. Och även om du VET att det dödar dig, spelar det ingen roll hur många bilder, berättelser, påtryckningar du ser eller får - du fortsätter ändå.

Vad är det inom oss som människor som gör att vi utsätter oss för en risk?

När man är yngre vet jag att det finns en känsla av odödlighet - en känsla av att det kan inte skada mig. Det ligger så långt bort, och sannolikheten att det ska drabba MIG är inte lika stor, det finns ju ändå de som inte råkar ut för någonting.

För mig är det enbart sorgligt att unga killar och tjejer ändå inte orkar bry sig tillräckligt om sina kroppar. Allt för att vara lite cool, allt för att vara en del. Jag beundrar människor som faktiskt kan säga nej och göra egna positiva val, speciellt när man är ung och kan stå upp mot alla ideal som strömmar mot en.