Om du inte kan vara ärlig mot dig själv, kan du inte vara ärlig mot någon annan – precis som att kan du inte älska dig själv, kan du inte älska någon annan fullt ut. Och ärlighet och kärlek är ett par som inte kan skiljas åt.

Det är någonting ur en berättelse jag skriver just nu.

Och det handlar om de motsatser som Tomas Hobbes måste brottats med. För är du ärlig mot dig själv, är sannolikheten stor att du låter egoismen ta överhand och låter du kärleken till andra än dig själv ta överhanden, är risken stor att du kväver dig själv.

Hur hittar jag balansen i det?

Berättelsen jag skriver just nu heter Fjärilen bakom glasrutan. Jag vet inte vad det blir av den, det är rätt spännande. Det liknar ingenting annat jag skrivit förut och det är nog det som gör att jag funderar mycket runt egennytta och altruism. Finns det egentligen sann altruism? Jag är inte så säker.

För i kärleken finns nog den starkaste egoism och samtidigt den starkaste altruism du kan tänka dig. De blir som en kollission.

I samma berättelse finns en dikt:

Av ord

Vi satt på klippor vid vatten

Dagar och någon gång på natten

Av Ord

Min jord,

Det blev min mull  

Vi reste vida uti natten

Spröd din själ, den skatten

Av ord

Din jord,

Allt för din skull 

Vi delade den föresatsen

att två själar blir till en

Av ord

Vår jord,

blev ändå allt till fattig mull