Vad lär vi oss genom att fly?

Jag tänker på flera saker. Dels alla de föräldrar på Bäckbyskolan som tar sina barn från skolan. Vad lär de sina barn? Att passar det inte, orkar du inte, så är det bättre att ge upp och fly?

Var finns att stå upp för den du är, att du ska slåss för ideal och ha en vilja att genomföra saker som är svåra men inte omöjliga. Jag hyllar de tre som vågar stå kvar och inte byter, och därmed inte faller för grupptrycket. De är de största vinnarna i det här, i längden.

Jag tänker på Liza Marklund. Hon har i sin arrogans ansett sig osårbar och nu gjort sig onåbar. Hon flyr istället för att stå upp för sina ideal. Jag inser efter att ha sett henne på bokmässan i Göteborg att det finns de som verkligen vill komma åt henne. Hennes arrogans kändes i hela rummet.

Jag har känt människor som inte heller vågat eller orkat stå upp och möta. I vissa fall kan jag förstå, för det blir för mycket. Just då. Men någonstans så kommer du ändå att tänka, tänk om. Om du verkligen ärligt tycker om en människa men ger upp för att det är den enklaste vägen och trycket blir för stort, då förlorar du en bit av dig själv. För alltid.

Men jag läser även boken om hjärnan och där finns flykt som den första nedärvda instinkt vi har. Bättre fly än illa fäkta. Men någonstans på vägen har vi lärt oss att stå upp och slåss för våra ideal. Det finns annat som tar över. Det är en del av vår utveckling och som skapar ideal för ett bra samhälle.

Jag tänkte på skillnaden mellan Neville Chamberlain och Winston Churchill. Chamberlain försökte med eftergifter och valde att se bort från det uppenbara men det innebar förluster varje gång.

Churchill stod upp, fick förluster även han i början men i slutet stod han som vinnare.

Jag väljer nog det sista alternativet som människa. Visst jag kan lyssna in, förhandla men om jag vet att människan som jag möter inte kommer att vika en tum utan det är ett spel, då flyr jag inte.

Då måste jag slåss för mina ideal.