En del människor säger att de är annorlunda, andra påstår att vissa är olik alla andra, någon säger att alla människor är unika.
Angel var inte som alla andra.

Men det var ingenting hon berättade, så ingen kunde säga annat än att hon var som alla andra.

Hon ville vara som alla andra. Hon var som alla andra brukade hon tänka. Om det inte varit för hennes drömmar. Angel kom inte ihåg hur gammal hon var första gången hon förstod, riktigt förstod.

Drömmar var nämligen som varsel.

Det fanns även vanliga drömmar, och de andra drömmarna.  Hon vande sig aldrig, inte sen hon förstått vad hennes drömmar berättade för henne.

För hon såg alltid andras framtid; andras död, födelse, sjukdomar, brott.

Hon visste inte var hon skulle göra av dem. Hon kom ihåg hur hon drömt om Pedro. Det var nog egentligen första gången, som hon kunde minnas. Pedro med de vackra blå ögonen. Pedro som hon varje dag bråkade med på vägen till skolan, han som drog henne i håret och skrattade åt henne när hon blev arg.

Hon drömde om Pedro och han dog.

Angel visste det, hennes dröm hade berättat för henne men hon hade inte tagit den på allvar.

Det var natten innan, och den morgonen hade hon som vanligt vandrat med honom längs den där skogsvägen som ledde till skolan. Padre Emmanuel var deras lärare, en smal trött man som valt klosterlivet och sin orden; när hon blev äldre förstod hon att han ibland hade tvivel på sin plats på jorden; och den dagen med Pedro visste hon.

Fader Emmanuel var den som till slut visste om hennes drömmar; han kallade dem Guds välsignelse; och förbannelse. Det är bara starka, speciella människor som får den gåvan brukade han säga till henne när han frågade om hennes drömmar. Som Lucia, som Jeanne D´arc, den Heliga Birgitta.

Hon berättade inte alla drömmar, inte ens för Padre Emmanuel. En del drömmar var mer skrämmande än andra, visioner om saker hon inte förstod; människor på främmande platser hon inte kände igen; tider hon inte förstod – ja, en annan tid än hennes egen.

Och hon berättade inte för Pedro den här lite frusna morgonen.

För vad skulle hon kunna berätta för Pedro, hon var tio. Han var tio. Barn drömmer. Det brukade hennes mamma säga om hennes drömmar. Drömmar är drömmar Angel.

Men hennes drömmar var inte bara drömmar.

Den morgonen, den dagen, den eftermiddagen kunde hon berättat för honom och då hade hon kanske förändrat hans liv. Sitt liv. Många andras liv.

Men hon var tyst. Silencio.

Och det hände precis som hon drömt.

När de kommit hem från skolan, hade han gjort sina läxor; och sedan skulle han ta pianolektion för Manuel. Manuel arbetade på konservatoriet. Det sades att Manuel varit ett barngeni, en Mozart. Men så hade någonting hänt. Myten sade att han blivit förälskad i en äldre kvinna, och hon fångat in honom och spottat ut honom när hon tröttnat.  I sin sorg hade han försökt ta sitt liv och blivit inlagd på psyket och inte kunnat skapa mer.

Ja, han kunde bara återskapa andras verk efter det.

Och så gav han lektioner för att överleva.

Det var på vägen upp mot hans hus, lastbilen med vattenflaskorna krockat med en turist. Vattenflaskorna, tunnorna, hade börjat rulla nerför backen och där hade Pedro kommit. Hon visste att han visslat sin läxa, han visslade ilsket tondövt irriterande när han ville att hon skulle bli irriterad.

I drömmen hade han häpet hoppat över några stycken men det var hundratals och han hade följt med av trycket och krossats mot en husvägg, bredvid bilden av Che Guevara.

Det var hennes dröm och det blev Pedros verklighet.

Hon hade vetat om det och inte sagt någonting.

Precis som hon inte berättat om Lejonet från Norden, som skulle komma någon dag med döden runt sina axlar. Hon berättade inte om honom, för i drömmen blev Angel hans älskade – Lejonet som skulle föra med sig pesten till alla hus i staden. Det var hennes återkommande dröm, vid varje fullmåne.

Ja, hon var nog tio när den drömmen kom och den lämnade henne aldrig. För det var den enda dröm som berättade hennes framtid.

Hur skulle hon kunna älska en sådan man?