Idrott är lek, eller hur?

Men när jag läser om Johan Tornberg och VIK, så är det ingen lek.

Vad är det som gör att vissa människor kan bli så fanatiska, att de kan hota med våld och värsta fall med död, ifall leken inte går som det tänkt sig.

För många år sedan vara de en fotbollsspelare från Colombia ( tror jag ) som mördades efter VM i fotboll. Han hade blivit syndabocken för att Colombia förlorade, för att de åkte ur VM. Det där är också en sak, vi söker hela tiden efter syndabockar, oavsett om det är tioåriga flickor, korpen, elithockey eller fotbollsallsvenskan. Vi bygger upp hjältar för att hitta fel hos dem när de syndar.

Som hos Johan Tornberg. Först gör vi honom till hjälte - bra back, VM-hjälte, tevekändis, hockeytränare som räddar VIK och nu helt plötsligt är han syndabocken, allt är hans fel. Det blir en värld som är svart och vit, inte en regnbåge. Och då blir helt plötsligt leken inte den lek den borde vara.

Någon kanske säger att det är pengarnas fel. Kanske det kan spela in. Men du kan se samma beteende hos föräldrar i en pojk eller flickmatch, som hos en galen supporter i VIKhockey.

Så jag tror inte det handlar om pengar, det handlar mer om snedvridna förhoppningar. Precis som pappan eller mamman som ser barnets prestation, ser supportern lagets och då när det går fel är det alltid andras fel. Motståndaren som var ful, domaren som dömde fel, tränaren som coachade fel. Det är inte så att det fanns en bättre domare och att faktiskt tränaren gjorde det bästa med det material han eller hon hade.

Det är så jäkla lätt att döma, för du vet alltid bäst på sidan om.

Och då dra in familj, hota barn, som i det här fallet tydligen, då har engagemang gått in i fanatism och tunnelseende.

Nej, Idrott är lek och det finns ingenting i den leken som säger att den som gett sig in i den här leken, ska leken tåla. Den leken du ska tåla är på plan och inte det som gör den mer svart än vit.