Jag råkade hitta en bok jag läste i somras, Platon inte prozac.

Boken förespråkar filosofisk terapi, ett sätt att inte behöva använda t.ex. glädjepiller som man säger i vardagstal. Nu är det så att vissa människor av medicinska skäl måste ta hjälp medicinsk väg men flertalet behöver kanske mer handledning för att tankar ska hamna på rätt spår.

Det finns mycket i det som sägs i boken som jag ser som sant. Filosofi, där vi inte pratar om abstrakt och flummigt tänkande, utan mer fokuserar på människan och den mening som faktiskt finns för dig själv är vettig. Jag tror inte det finns en enda sanning, i allt det du gör, tänker eller säger. Du kan av olika skäl agera och ibland inte riktigt förstå varför.

Som någon som hamnar i sorg.

Du vet inte innan hur du ska reagera, för du har kanske aldrig varit där eller olika människor betyder olika mycket för dig. Och då kanske det inte är prozac som är det som behövs. Jag såg någon gång hur mycket medicin som skrivs ut av liknande läkemedel och hur det ökat.

Vad gjorde man innan?

Jag vet att det finns de som får läkemedel för att de har en jobbig tid i en familj eller att man har haft en uppslitande skilsmässa. Men då är det för mig inte medicinskt, utan då är det av bekvämlighetsskäl för sjukvården att erbjuda hjälp på det viset.

Författaren Lou Marinoff erbjuder en femstegsväg för att själv se om man kan hantera sina problem. Att analysera, reflektera och åtgärda i fem steg. Det är självklart en process men de flesta människor kan nog ta till sig ett sådant tankesätt. Och på så sätt hitta en meningsfull tillvaro.

För livet är inte svart eller vitt, utan mer en regnbåge eller som Thomas Hobbes skriver:

Det finns ingenting som obetingat och absolut gott eller ont.